Solen kom slutligen fram under gårdagen och det kändes som om våren äntligen kommit till New York efter en lång och lite jobbig vinter. Det är alltid besvärligt att ta sig fram på Manhattans gator under vintern, men då snön smälter och luften fylls med fågelkvitter och värme, känns det plötsligt att även sinnet tinar upp och allting känns lättare.
Nu är jag förvisso som ursvensk mån om de fyra årstiderna och jag pratar ständigt om fördelarna med vår, sommar, höst och inte minst vinter. Var nyligen nere på Wolman rink i Central Park under ett ordentligt snöfall och det kändes fantastiskt att vara del av Manhattan och livet här, farandes omkring på skridskor med skyskraporna i bakgrunden.
Allt har sina fördelar antar jag, men faktiskt är att värmens annalkande känns välkommet och det är samma visa varje år. Så är väl för den delen fallet i Sverige också. Efter drygt 16 år här i New York är frågan om jag någonsin kommer härifrån? Det var egentligen inte meningen, men det blev bara så och åren gick. Som det mesta i livet handlade det om kvinnor. Jag har alltid haft en svårhanterlig tendens att snåriga in mig i allehanda förvecklade kvinnorelationer, som gjort att jag helt enkelt blivit kvar här. Nu har förvisso situationen förändrats så rent praktiskt och emotionellt är jag nu fri att flytta vart jag vill.
Friheten överväldigar och förvirrar mig dock och jag har helt enkelt kommit fram till att New York är städernas stad och det är lika bra att ha kvar basen här. Jag har till och med blivit dubbel medborgare och bär numera även ett amerikanskt pass, vilket faktiskt känns lite kusligt ibland. Själv känner jag mig svensk och ingenting annat. Åker därför gärna till Sverige med jämna mellanrum, minst 4-5 gånger per år, även om det alltid blir lite ångestfyllt med tvångsaktioner, som att köpa filmjölk och plopp och svenska kakor och kåldolmar och gå i svenska matvaruaffärer och titta på blondiner.
Efter ett par dagar är jag normalt helt slut rent mentalt och jag har fått så mycket svenskhet att jag måste därifrån och fly hem till det mer kaotiska och mångfaldiga Manhattan. Nu har jag förvisso bott i Brooklyn också, inte så länge dock, så kanske borde jag skriva New York. Det jag saknar mest är filmjölk, marabou mjölkchoklad och svenska kvinnor. I den ordningen, tror jag.
Nu är det förvisso inget fel på amerikanska kvinnor, men efter ett tag blir det lite jobbigt då de tre topp fokusområdena tycks vara naglarna, pengar och underlivet. Pratar då om vaxning eller rakning. Nu är det väl inget fel med detta och visst är naglarna viktiga, men det verkar likafullt ett tråkigt tema ganska raskt. Vad hände med svensk litteratur? Pengar är viktiga i NYC och kvinnorna i fråga vill veta hur den ekonomiska situationen ser ut ganska omgående. En kvinna nämnde att en pojkvän eller man måste tjäna minst en miljon dollar om året annars får det vara. Kände mig omgående stressad. En annan textade mig sent en kväll och bad mig komma över med tiotusen dollar, som hon behövde omgående och som jag skulle få tillbaka nästa vecka. Verkade lite mystiskt, så jag sa tyvärr och gick till sängs. Har inte sett henne sedan dess. Vad gäller underlivet är det ett alltid ett hett tema här och jag har flera gånger fått frågan ”How do you like it?” av tjejer som jag knappast känner, men där det finns ett ömsesidigt intresse och som jag av någon anledning antingen skall gå ut med eller som besöker New York och därför kommer stanna över hos mig. Mitt svar brukar vara “Milk, no sugar”, men de har då svarat ohämmat ”No, I mean my pussy”. Mitt svar blir då automatiskt, men med darrig röst och svettiga handflator “Shaved please”, varpå svaret blir ”Great. How is the weather by the way?” Nu är det väl förvisso inget fel med detta, men det känns ganska osvenskt.
För övrigt har New York många andra fördelar och då handlar det inte minst om möjligheter. If you can make it here you can make it anywhere. Det är verkligen sant och om man är kreativ och beredd att jobba hårt finns det faktiskt oändliga möjligheter här. En annan fördel är anonymiteten, att bara kunna gå omkring och få vara ifred. Nu är jag verkligen ingen kändis, men jag växte upp i en liten ort, där folk i princip kände till om kan hade nya tofflor. Här finns det en slags frihet här och just friheten känns mer påtaglig och spännande då värmen kommer smygande. Kanske är det just därför jag känner mig ovanligt optimistisk, energisk och positiv. Det är helt enkelt vår i luften och jag vandrar tyst och anonymt igenom Central Park och känner en slags fridfullhet och lekfullhet. Jag tror faktiskt jag lever i städernas stad.
Leave a Reply