Varje morgon går jag tidigt på morgonskvisten till en liten så kallad deli, efter ordet delikatess, för att köpa dagens tidningar. The Wall Street Journal och The New York Post. Delin är så pass smal och trång att man i princip måste gå på tvären för att ta sig fram och om det är fler än tre personer därinne, är det mer eller mindre kalabalik. Då jag lärt mig knepen här på Manhattan under årens lopp brukar jag ta tidningarna och helt enkelt kasta sedlarna genom delin så att de hamnar vid den indiske ägarens lilla trånga område. Thanks Mister Boss skriker han varje morgon och dagen kan således inledas.
Ibland går jag dit på kvällarna också om jag behöver ytterligare en tidning eller ett magasin eller någonting i godisvägen. Helst choklad, även om de givetvis inte ha de goda svenska sorterna. Om det under morgonen kan sägas vara kalabalik artat, är det under kvällen helt kaos. Det är ibland 15-20 personer i det garderobsliknande utrymmet och det känns som en scen från Calcutta och man får i princip slå sig fram. Det värsta är dock inte människorna utan vad som gör det stressigt och farligt är alla djuren. Ägarens katter håller sig i bakgrunden och reagerar endast om de råkar se en mus, vilket händer då och då. Själv har jag förvisso endast sett en enda mus därinne under årens lopp. Vad som är mer utmanande då delin är alla hundarna. Stora och små hundar trängs med människorna i en salig röra.
För ett par veckor sedan blev jag utjagad från delin av en ursinnig äldre kvinna utan tänder, som skrek att jag hade trampat en av hennes fyra hundar på svansen. Lite drama sätter onekligen fart på tillvaron ibland, men det kändes lite absurt att jagas av en tandlös gumma och fyra hundar genom Manhattans gator. Jag är ganska snabb och lyckades fly. Ett par dagar senare kom jag på morgonen för att köpa dagens tidningar och till min förvåning såg jag ett stort anslag på dörren. No doggs. Insåg att det måste betyda No dogs. Undrade om det hade med händelsen med mig att göra, men som vanligt var delin full och jag kasta sedlarna genom luften, hörde ett glatt Thanks Mister Boss och lät dagen rulla på.
Den svenska skuldkänslan började dock göra sig gällande under dagens lopp och jag undrade om det var mitt fel att Manhattans hundar nu blivit portade från delin. Det kändes på något vis fel. Jag hade kanske trampat på hundens svans trots allt. Om delin hade varit lite större, om kvinnan varit lite lugnare, om hunden varit lite mindre, om hunden inte hade haft en svans. Alla hundar har väl svans, eller? Började gå omkring och stirra på hundar och under eftermiddagen satt jag och läste om hundar på jobbet och efter ett tag gav jag upp och lämnade kontoret. Kunde helt enkelt inte koncertera mig och då är det lika bra att lämna kontoret. Tog mig till Central Park för att kontrollera om hundar har svansar eller ej. Spenderade timmar med att stirra på svansar och efter ett tag insåg jag att hundsvansar är ett fascinerade område mest med tanke på att varje svans är unik, vissa är korta, viss långa, vissa hänger, vissa sticker upp i luften, vissa rör på sig, vissa är stilla. Dessutom kommunicerar hundarna med svansarna och under kvällen försökte jag lista ut vad de egentligen försökte säga. Inte helt enkelt. Blev vad det led helt yr och insåg att jag inte ätit på hela dagen. Kunde dock inte sluta tänka på hundar och googlade matställen där även hundar är välkomna. Hittade ett ställe på östra sidan som passande nog hette The Barking Dog. Tog mig dit och spenderade kvällen där. De serverade till och med ben, vilket jag tyckte var ganska fyndigt. Beställde dock inga ben, då jag var där utan hund. Somnade vad det led efter att ha sett filmen Marley and me och fascinerades över att de inte kunde få bukt med hundens beteende. Sällan skådad rebellisk hund.
Det finns tydligen runt 300000 hundar på Manhattan och de sätter verkligen sin prägel på staden. Hade faktiskt inte funderat på det innan jag blev jagad av den tandlösa hundtanten och delins hundförbud, men det finns faktiskt hundar vart man än tittar. Kanske borde jag köpa en hund? Växte upp med en hund, en west highland white terrier som hette Milou efter Tintins hund och han var en självklar och ofta dominerande medlem av familjen, med säregna vanor som leverpastej smörgås till frukost, upp och ner vänt sovande, enorm lathet och på många sätt och vis en diva med obegränsade lyxbehov. Han skulle nog passat in här på Manhattan faktiskt. Hundar har det nog bra här. Det finns parker överallt, inte bara central park och riverside park, men även en rad andra parker runt hela Manhattan. Dessutom finns otaliga så kallade dog walkers, vilket innebär att någon kommer och gå ut med hunden, oftast med 5-6 andra hundar i släptåg. Det finns dessutom hur många dagisplatser som helst för hundar, vilket innebär att man kan lämna hunden där och hämta hunden när man vill. Så man behöver inte göra så mycket och kan fortfarande resa omkring. Man kan tydligen checka in hunden som bagage på flyg och om den är tillräckligt liten kan man enkelt ta med sig hunden på planet som handbagage. Undra om man behöver två säten? Serverar de hundmat? Om hunden slingrar sig lös på planet och springer runt, får man jaga hunden även om lamporna indikerar att man måste vara sittande? Kan man ta hunden till toaletten om det nu skulle vara nödvändigt eller är det bara för människor? Frågorna är så pass många att det blir helt överväldigande.
Då jag spenderar runt 50 nätter om året på hotell, är frågan om man kan ta hunden med sig på hotellet? Har inte sett så många hundar på de hotellen jag brukar bo på. Det bästa vore nog att lämna hunden i New York. Helt klart är det mycket att fundera på när det gäller hundar, det känns mer komplicerat än att planera inför ett barns födelse. New York har helt klart fått en ny dimension för mig och jag känner en ny respekt för de fyrbenta Manhattanborna.
Mitt liv har helt enkelt förändrats sedan jakten från delin. Häromdagen tog jag tag i situationen. Time to man up. Gick till delin extra tidigt, redan vid 5am och det var då bara en annan typ därinne plus ägaren så klart. Why so early, skrek ägaren. Han skriker av någon anledning alltid. Jag ville inte gå in på några detaljer, men jag lutade mig fram och skrek tillbaka att jag kommer ta bort No doggs skylten. Han såg frågande på mig då jag gick ut från delin, tog bort No doggsanslaget från dörren och kom tillbaka. Is OK? skrek jag och den lille ägaren skrek No problem Mister Boss. Jag köpte mina tidningar, slängde No doggs skylten i soporna och det kändes som en sten lyft från mitt hjärta. Ingen vet någonting, men jag är en hjälte. Kände mig som en ny människa. Tog en lång promenad och nickade tyst till varje hund jag mötte som om jag ville meddela att jag är på din sida. Gick till delin igen på kvällen och det var totalt kaotiskt med folk och nu också hundar. Det kändes tryggt. Middag väldigt sent på mitt nya stamställe The Barking Dog. Jag kände mig starkare, längre, manligare. En hjälte för Manhattans hundar. Kunde inte sova och vandrade istället genom Manhattans gator. Jo, det finns faktiskt nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man…
Leave a Reply