Hettan och luftfuktigheten har kommit till New York och efter en lång och lite svettig promenad genom Central Park har jag äntligen funnit fridfullhet i luftkonditionering och stillhet. Sitter i en cigarr lounge på upper east side, Cigar Inn, och kastar alla funderingar på hälsa åt sidan och försöker istället bara ta det lugn. Det kan man väl få göra. Alla har blivit så himla rekonderliga och trista, men med tanke på att alla andra här i loungen röker, spelar det faktiskt ingen roll för det finns inga viktignissar eller klagokärringar här, så här är man som ett barn och kan göra vad fan man vill. I alla fall röka en cigarr eller två. Skall förvisso springa ett halvt maraton på lördag morgon, så det är väl inte vidare bra att jag sitter här och röka med dessa rebelliska tankar. Jag borde givetvis inte vara här, men det måste finnas ett slut på dikturfasonerna att man kan inte göra någonting annat än det som är bra och nyttigt.
Är för den delen helt yr i huvudet med tanke på att jag och la mig vid fyra på morgonen och sedan kravlade mig upp ur sängen runt halv åtta för att gå till ett meningslöst möte i midtown vid nio. Om man är uppe klockan fyra på morgonen måste det helt enkelt handla om någonting spännande och det är väl just spänning och kanske drama som jag söker just nu när jag går igenom denna helvetiska fas i livet som kallas medelåldern, men som jag helst skulle vilja benämna början på slutet eller dödsmarschen. Var nyligen ute på en gemensam födelsedagsmiddag med en betydligt yngre kvinna och när vi på hennes inrådan skulle börja gissa åldrar, kände jag hur ångesten genast steg inom mig. Gjorde vad jag kunde för att försöka undvika det hela, beställde champagne, överöste henne med lovord vad gällde hennes klänning, hennes hår och hur sagolikt vacker hon var, men dessa försök lyckades inte. Hon stod på sig.
Tittade på klockan och konstaterade att om hon reser sig upp på grund av åldersäckel och helt enkelt dra, har jag fortfarande tid att hinna med en god cigarr, så kvällen kan därmed i alla fall räddas, med eller utan henne. Tankarna for raskt och desperat i hjärnkontoret. Sedan kan man ju alltid ljuga och säga ett betydligt lägre årtal. Gjorde det en gång, men då kvinnan i fråga och jag sedan var på en resa till London tillsammans hittade hon mitt pass och flippade ut när hon insåg att jag reducerat min ålder i vår tidigare konversation. Det var för den delen endast med ett par år. Big deal. Men en lögn är en lögn fick jag höra hela djävla resan. Jag tror till och med jag fick sova på soffan på Ritz under ett par timmar. Åldersdilemmat upprör helt klart de inblandade. Man skall alltid tala sanning, sa min mamma, men nu har en prekär situation åter uppkommit och som så många gånger tidigare är det en kvinna bakom dramat.
Tillbaka till födelsedagsmiddagen. Nu tog det inte lång tid att gissa hennes ålder med tanke på att jag kom ihåg att hon fyllde 20 för ett par år sedan. Så inleddes fasen med att gissa min ålder. Det är så förbannat korkat egentligen. Det finns väl ingen som bryr sig, vilket jag påpekade för henne. Jo, sa hon, det gör jag faktiskt. Då ångesten började närma sig riktigt höga nivåer, kom ångesten nummer två smygande. Berättade jag för henne att jag faktiskt ha barn? Det måste hon ju veta, eller? Min dotter och hon kan ju faktiskt hang ut, de är ju jämngamla. Nej, det berättade jag inte. Bäst att inte dra upp detta. Hon börjar gissa. Jag slöt mina ögon och när hon efter några gissningar kommer till vad som verkar vara ett magiskt nummer för henne blir det helt tyst. Jag tittar djupt in i hennes bruna vackra ögon och stirrar sedan på hennes bröst och funderar samtidigt på min ålder och om jag skall skrika that’s it, that is my age, då allting verkar hänga ihop. Jag säger dock ingenting och det där magiska ögonblicket då allting faktiskt skulle kunna ha fallit på plats passerar revy. Nu är det lika bra att köra med sanningen. När hon väl så småningom når den korrekta åldern och jag nickar ser hon faktiskt lite blek ut och nästan lite rädd ut. Kanske tänker hon att hon måste vara bra packat för att sitta där med mig, kanske tänker hon vilken gubbe, kanske tänker hon varför stirrar farbrorn på mina bröst. Jag vet inte, men jag minns i alla fall att hon säger att jag är äldre än hennes pappa och jag minns också att hon varken ler eller skrattar då jag skämtsamt säger att det är OK om hon kaller mig daddy.
Det är nu bäst att försöka få i henne så pass mycket sprit som möjligt, det verkar vara den enda rimliga lösningen. Konversationen tar helt klart en annan färd under kvällens lopp efter det stora avslöjandet. Det positiva är att hon inte springer ut från resturangen. Vet egentligen inte varför, det hade jag definitivt gjort om en kuslig kåt lönnfet medelålders kvinna med rynkor satt på andra sidan mig då jag var ung. Helt absurt egentligen. Men hon satt kvar. Verkligen spännande och nästan som en boxingsmatch, där jag i princip var nedknockad, men reste mig på 9. Hon har dock nu fått det mentala övertaget och jag är i hennes händer och hon vet att hon kan göra vad hon vill med mig och få vad hon vill. En elegant tårta med ett ljus avslutar middagen och vi drar sedan genom Manhattans gator och jag känner mig ung och det känns som om det trots allt finns en djupare mening med livet. Jag kommer egentligen inte riktigt ihåg vad vi pratar om, men pratar gör vi hela natten och allting är underbart. Jag manövrerar allting rent geografiskt så när hon frågar mig var jag bor, är vi i princip utanför dörren. Hon följer med upp. När ytterdörren öppnas vid halv sex tiden på morgonen inser jag igen att jag under natten glömt att berätta att jag har barn. Efter den obligatoriska husesynen noterar hon givetvis alla fotona på barnen och hennes bruna ögon brinner av ilska. Det var i det ögonblicket jag insåg att det här faktiskt är början på någonting spännande. Hon gick förvisso, mest förvirrad tror jag, men då jag satt där i min ensamhet insåg jag att åldern i sig spelar faktiskt ingen som helst roll, vi älskar varandra. Detta är helt enkelt början på någonting mycket speciellt. Det är inte helt lätt att bli gammal, men i samma veva är det skönt att veta att man fortfarande kan vandra omkring Manhattans gator mitt i natten med en ung yppig kvinna och ha underbar tid. Därmed finns det fortfarande hopp och så länge det finns hopp är det värt att vakna upp, att ha nya mål och att göra vad man kan för att livet fortfarande skall vara en fest. Carpe diem…
Leave a Reply