Få blir inbjudna till Fabians hem, så det kändes lite speciellt att besöka honom nyligen. Fabian var på strålande humör och full av liv då jag anlände. Dagarna är onekligen intensiva då julen står för dörren. Fabian bjöd på allehanda hemmagjorda snittar, vodka och julmust. Vi satt länge och pratade om alla möjliga jultraditioner, framför allt om gamla seder och bruk i Sverige. Ingenting slår en svensk jul kom vi överens om. Vi började prata om våra barndomsminnen från de kalla vita jularna i Sverige. Det var tider det…
Fabians jular i de småländska skogarna var minst sagt lite annorlunda, insåg jag efter ett tag. Fabian berättade om hur han som liten pojke varje julafton lyssnade på hans farfar som högläste hela kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” från Frans G. Bengtssons klassiker ”Röde Orm”. Hela familjen var samlad i det stora finrummet och ingen fick så mycket som andas då farfar Alfred läste. Julbordsätandet hos kung Harald varade i sex dagar och det tycktes för lille Fabian vara himmelriket. Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, brukade kung Harald låta slakta till jul.
Farfar Alfred läste och läste och blev allt rödare i ansiktet eftersom han under läsandets gång blev ofantligt törstig och drack så mycket öl att han vid slutet av läsandes var så pass berusad att han var tvungen att gå till sängs. Han sov några timmar, i princip hela eftermiddagen, men lyckades alltid vara tillbaka i god form för julklappsutdelningen och julpokern. Pokern var bara för de vuxna, men likafullt en viktig del av jultraditionen. Fabian avgudade sin farfar och julafton var verkligen den mest underbara dagen på året.
Timmarna mellan farfars högläsning och fram tills hans uppvaknande var fyllda av julpyssel, lek och julteater. Fabian och hans syskon och kusiner var förbjudna att titta på ”Kalle Anka och hans vänner” på TV, som i hushållet ansågs vara amerikansk imperialistisk propaganda. Istället för TV-tittande rökte de vuxna och drack hemmagjord glögg medan barnen lekte och förberedde årets teaterstycke. Fabians morföräldrar ansåg sig konstnärligt lagda och varje år skrev den en julpjäs som framfördes av familjens elva barn. Temat var alltid Jesus med Martin Luther samt en rad djur involverade. Det blev ungefär samma pjäs varje år.
Enligt Fabian inleddes teaterpjäsen med att Moses kommer in i rummet och skriker att Jesus är född. Några av barnen kommer då inrusande uppklädda som vikingar och hugger ner Moses och utbrister ”Vi måste hitta honom innan det är för sent”. Vikingarna börjar leta frenetiskt och in kommer nu allehanda djur, typ kor, ett par får och hunden Max. Allmänt kaos. Det är slutet på den första akten.
Den andra akten är längre och lite jobbig att framföra för vid det har laget har det blivit så pass rökigt i rummet att det är svårt att se och att andas. Det var på den tiden alla vuxna rökte och både mormor och farmor kedjerökte cigariller så det blev alltid väldigt dimmigt. Akt två inleds med att Jesubarnet, en docka, kastas från just Fabian till hans kusin Hans. ”Vi kommer alltid följa dig o Herre”, säger alla barnen unisont och Jesus åker runt i det rökfyllda rummet och kysses av alla barnen. Sedan placeras Jesus på en barstol i mitten av rummet och alla barnen håller hand och vandrar omkring och sjunger ”Det lilla ljus jag har”. Alla vuxna gråter nu och alla jublar och kramas.
Under den tredje och sista akten vädrar farmor ut lite först och sedan inväntar alla spänt vad som komma skall. Vikingarna kommer fram till en grotta (byggd med barstolar och farfars rökrock) och de tar bort stenen (rocken) och skriker vilt att Jesus inte finns där. Han är försvunnen. Då kommer några av barnen fram och slår ner de hemska vikingarna och samtidigt sänks Jesus sakta ned från andra våningen mot alla barnen som höjer sina händer och börja sjunga ”Han har öppnat pärleporten”, följt av ”Nu är det jul igen”. Stämningen är på topp, Jesus har blivit räddad från de fruktansvärda vikingarna och dessutom även blivit återuppstånden. Morfar börjar nu högljutt förbanna påven i Rom. Morfar brukar säga att det är viktigt för en sann protestant.
Fabian har senare i livet insett att julteaterpjäsen var en salig och märklig biblisk mix av påsk och jul och därtill lite vikingatid och lite annat smått och gott som inte direkt har med julen att göra. Sådan var dock Fabians jul, på gott och ont.
Efter teatern fick alla barnen titta på den enligt farfar politiskt korrekta ”Karl-Bertil Jonsson Julafton”. Att ta från de rika och ge till de fattiga passade väl in i det Frostenssonska hemmet och världssynen. Barnen var alltid fascinerade av Karl-Bertils godhet och det var just den godheten julen handlar om. Jesus och Karl-Bertil var de som höll ihop julen och skapade trygghet, värme och allt det magiska med julen. Efter ”Karl-Bertil Jonssons Julafton” samlades hela familjen runt granen. En del julskivor spelades och alla dansade glatt runt granen. Då jag frågade Fabian vilken hans favorit var, svarade han ”Flickan och kråkan”. Inga fler frågor.
Efter dansandet följde äntligen julklappsutdelningen. Fabian var alltid otroligt spänd inför presentöppningen. Alla barnen fick tre presenter var och de öppnades då farfar vaknade upp efter hans tupplur. Tomten var bannlyst av någon anledning, tror det hade med påven att göra, så presenterna delades ut av farfar. Presentutdelningen fick endast ta högst en halvtimme, skrek farfar då han raskt delade ut klapparna. Det blev alltid en salig röra med tanke på alla barnen. Farfar var otålig så klart då han ville få igång julpokern och groggbordet.
Julklapparna hade tre olika teman. En present representerade framtiden, en present skulle vara för fin för att användas, och en present skulle vara hemmagjord och jordnära. Framtidspresenten var ofta ett slags rymdskepp, det hemmagjorda ofta märkliga figurer tillverkade av kottar och det fina var ofta vackra ringar eller halsband av glass eller plast.
Efter julklappsutdelningen skulle varje barn slå sönder en av sina tre presenter då farfar hävdade att han precis som Rockefeller tyckte att en tredjedel av allt man ha skall man egentligen inte ha. Det var alltid traumatiserande och svårt att slå sönder en av de tre julklapparna och många av de yngre barnen skrek och grät hysteriskt. Farfar hjälpte till och kom farande genom rummet med hammaren. En tredjedel av presenterna slogs dock sönder utan pardon. Det kändes rätt och helt normalt för lille Fabian.
Kvällen fortsatta med sånger, julmat, skratt, lek för barnen och poker och sprit for de vuxna långt in på småtimmarna. Så firades julen då Fabian växte upp i de småländska skogarna. Det var den bästa dagen på året. Barnen somnade vad det led och ännu en julafton var tillända och väntan på nästa års julafton kunde börja.
Jag märkte att Fabian plötsligt var i djupa tankar och han såg lite vemodig ut. Visst är sentimental nostalgi det bästa. Han längtar nog efter de oskyldiga och bekymmersfria barndomsdagarna. Fabian slöt plötsligt sina ögon och börja stillsamt sjunga ”Nu är julen kommen, nu är julen här, lite kall och kulen men ändå så kär”….GOD JUL
Leave a Reply