Kapitel 1

Det kändes skönt att inte ha några definitiva planer. Vädret var desutom perfekt och New York kändes inbjudande. Satt och drack kaffe med Alice och småpratade.

“Vad vill du göra idag?”, frågade hon.

”Jag vet inte, kanske en färd ut till Park Slope?”

Jag visste förvisso att hon inte gärna ville åka dit med tanke på att jag bott där med Kate, i två separata lägenheter brukade jag betona, men likafullt. Den där djävla Brooklyn Kate, brukade Alice säga. Mitt svar var ofta detsamma, hon är faktiskt från Manhattan, vi råkade bara bo där ett tag. Två härliga och lyckliga år. Själv kände jag mig hemma där och trivdes på de lugna gatorna, men Alice var misstänksam och verkade fundera på om jag hade bakomliggande tankar. Tystnaden framkallar som så ofta ett vakuum av obeslutsamhet. Vet inte varför jag ofta föreslår Brooklyn. Söker jag konfrontation, söker jag ensamhet?

“Jag skulle föredra om vi stannar kvar här på Upper East Side, jag kan gå till gymet först, sedan kan vi äta lunch och gå för en lång promenad i parken”, föreslog Alice.

Jag nickade tyst och log, och så vad ännu en söndag planerad. Hon försvann och jag satt och stirrade ut genom fönstret, tankarna på Park Slope kom tillbaka, det förgångna är ständigt återkommande och framkallar starka känslor, ofta vemodiga och helt irrelevanta tankar om en svunnen tid. De flesta skulle säkert tycka att det är bortkastad tid, denna verksamhet av att leva i det förgångna, men jag fängslas av små meningslösa minnen, som är kusligt levande i mig sedan jag var liten. Jag kan besöka gathörn, städer, konditorier, barer, restauranger, eller ta promenader som jag tagit med någon i det förgångna, oftast en kvinna, och i min ensamhet återskapa situationen. Det var där vi satt, det var där hon tittade på mig och berättade en hemlighet. Bara för mig. Minnen som återkommer, ibland många år efteråt. Det verkar ju inte riktigt klokt egentligen, men det ger mig trygghet och en känsla av att det förgångna fortfarande är relevant hur irrelevant det än må vara.

Alice har kanske anledning av vara misstänksam. Jag skulle vilja vill Park Slope för att om möjligt känna dofterna av forna tider, gå förbi hörnet vid President Street och sjunde avenyn och sedan gå för att äta en glass eller kanske vandra ner till en av mina favoritresturanger för att äta deras fantastiska lever och kanske avsluta dagen med en skön promenad i Prospect Park. Det vore en skön dag. En dag precis som Kate och jag brukade ha. Jag vill känna kombinationen av minnena och smärtan av att hon en dag bara försvann. Kanske saknar jag Kate, men då jag var med Kate, ville jag helst vandra omkring med henne i Chelsea, där jag tidigare hade så många underbara och varma minnen med Beth. Hon var verkligen ganska tokig, men det var å andra sidan aldrig tråkigt. Helt alkoholiserad dock.

Jag får ingen ordning på det hela och det brukar bli rörigt vad det lider. Kanske är jag expert på treårsrelationer? Ett år av kärlek, ett år av slentrian och ett år av uppbrott. Skulle också kunnas brytas ned i kortare perioder, men med liknande utveckling. Man lär sig så länge man lever, men ibland undrar jag om så verkligen är fallet. Allting tycks bara hända, jag försöker planera och vara organiserad, men jag är på något kusligt vis också en passagerare i mitt egna liv.

Är livet bara ett tillfälligheternas spel? Hur det kom sig att jag hamnade i New York kan man verkligen undra, det var inte vidare planerat. En annan epok, en annan kvinna för den delen. Hade alltid tänkt mig att jag skulle leva i Sverige. Ja, jag vill leva, jag vill dö i Sverige. Det var faktiskt meningen.

Dörren öppnades plötsligt och Alice var redan tillbaka från gymet. ”Tar en snabb dusch nu och sedan dra vi”. Som alltid med Alice var det ord och inga visor. Miss Boss. Jag tycker faktiskt om det. Det blir helt enkelt lättare då, jag får mer tid till mina tankar, mina funderingar och det känns tryggt, kanske för att jag faktiskt är en passagerare, i alla fall enligt egen utsago.

Det blir oftast som hon vill och jag tycker om det. Hon tar tag i allting, hon tog tag i livet och planerade och hade energi då hon var väldigt ung. Undrar ofta varför hon är med mig, jag är betydligt äldre, 14 år, men å andra sidan var även Kate yngre, 15 år yngre. Vet inte varför egentligen. Minns fortfarande då Kate stint tittade mig i ögonen och sa hårt ”Du är så satans gammal”. Hon svor ofta. Jag förklarade att min ålder är min ålder och den kan inte ändras och det är ju faktiskt hon som har valet att vara eller inte vara med mig. Kände mig förvisso sårad, men det är ju å andra sidan inte så enkelt att ändra sin ålder. Kanske var det börja på slutet med Kate, insikten att hon var med en gammal gubbe. Själv gör jag för den delen aldrig slut eller lämna någon och det kommer jag nog heller aldrig göra. Det är nog en personlig svaghet, inte minst med tanke på att jag varit i en del otroligt negativa relationer. Kate funderade helt klart mycket efter ålderssamtalet och inte många månader därefter ville hon sitta ner och pratas vid. Då vet man vad som väntar.

Det var en måndag i början av februari, en kall och grå dag på Manhattan. Vi hade sprungit in Central Park på söndagen och allting verkade normalt. Har analyserat den dagen många gånger, men det är verkligen så pass bortkastad tid, att jag till och med har börjat analysera varför jag analyserar. Samtalet med Kate var inte långt, andra kvinnor har som sagt valt att lämna mig, men jag slogs av hennes brutalitet och bestämdhet, och inte minst av den traumatiserande känslan av kyla och ensamhet som slog mig så jag väl kom hem till min egna lägenhet. Jag låg ner och kylan kom över mig. Funderade på att dricka en flaska Jameson för att värma upp mitt sinne och mitt frusna inre, men jag hade vid det laget slutat dricka,hade kommit fram till att det är bortkastad tid, så jag bara låg där, paralyserad.

Jag älskar henne fortfarande, men jag älskar alla kvinnorna som varit del av mitt liv. Men Kate var faktiskt speciell. Tror jag. Minnena kommer och går numera, vad vet jag, förutom att jag verkligen inte kan få ordning på tankarna. Kanske viljan av att fly till Brooklyn kommer med detta dilemma.

Kärleken är i grund och botten vad livet handla om. Jobb finns alltid och pengar kommer och går. Tänk att finna någon som kommer finnas kvar, vad som än händer. Är det möjligt? Finns en sådan kvinna? Alice? Sitter och funderar på om det egentligen är det livet handla om.

Duschen stängs av och Alice är nu redo. Jag samlar min energi och ser fram emot en dag med henne. Kanske låter jag negativ, men det är bara min hjärna som bearbetar livet. Jag är faktiskt väldigt lyckligt lottat, Alice är helt underbar. Hon är från södra USA, från Alabama av alla ställen och dessutom från södra Alabama, från en håla som heter Dothan. Har varit där några gånger och det är verkligen som att fara tillbaka i tiden. Staden som Gud glömde. Alice har oavbryten energi, är kul med fantastisk humor och hon är vacker. Dessutom har hon rött hår. Aggressivt rött hår i kombination med blå ögon. Jag har alltid varit fascinerad av hår. Mitt liv har mest handlat om blondiner eller brunetter, förutom en lite affär med en rödhårig i ungdomens dagar. Att vakna upp med detta röda hårsvall bredvid mig får mig faktiskt att känna mig ung. Hon är 167 och alltmänt lagom välsvarvad. Lagom lång, lagom storlek bröst, precis lagom för mig. Lagom är bäst, sade svensken.

Jag undrar fortfarande hur det kommer sig att hon är med mig, jag skulle rent teoretiskt kunna vara hennes far. Kanske just av den anledningen. Kanske är det tryggheten, lugnet och friden, men jag vet egentligen inte riktigt. Precis som Kate säger hon varje dag att hon älskar mig och jag säger att jag älskar henne. Det gör jag och det känns bra. Jag tror det är väldigt viktigt att säga det ofta. Jag avslutar alltid varje telefonsamtal med I love you, och det gör hon också. Samtidigt vet jag, som en gammal vis härdad man i medelåldern att jag är endast ett stopp i hennes liv, en fas, och att hon förr eller senare kommer vilja gå vidare. Inget fel i det, men tanken gör mig nedstämd, men det finns också ett lugn i vissheten att livet går vidare med eller utan en kvinna.

”Vi kan väl gå till Uva”. Det gör vi. Uva är ett trevligt litet ställe på andra avenyn och 77e gatan där det serveras en massa goda amerikanska och italienska rätter. Brukar alltid välja en frittata.

”Vi måste redan nu planera nästa helgen och middagen med Paul och Anne. De vill gå till ett nytt ställe nere i the Village, närma den spanska resturangen vi var på förra helgen, Sevilla. Du måste också se till att vara extra lite trevlig mot Paul, du vet ju att hans far är sjuk och han verkar inte ha det så lätt just nu.”
”Jag lovar göra mitt bästa sweetie. Skall se till att boka bord och vara supertrevlig, lita på mig”
Pålitligheten var nog en av anledningarna till att Alice kände sig trygg hos mig. Jag kommer boka bordet, jag kommer vara trevlig, hon kan lita på mig. Hon behöver den tryggheten. Hennes kaotiska barndom med en alkoholiserad far och en mor som dog i cancer då hon var 14 hade satt sina spår. Hon visste att jag skulle ta hand om det här, vi skulle ha en kul kväll. Paul är förvisso så satans tråkig, en ung advokatstreber, men hans flickvän Anne var en kul typ full av energi och ideer. Det är onekligen en fördel att vara runt unga människor, som fortfarande vill ha kul, som har planer och som inte var bittra av livets upp och nergångar, utan träffades för att snacka skit, planera en resa eller diskutera det senaste som händer och sker i dagens spännande New York. Städernas stad.

Ibland vill de unga gå på en bar sent på kvällen eller gå ut och dansa, men då säger gubben nej. Någon måtta få det vara. Orkar inte med det och väljer då alltid att ta mig hem till hemmets lugna vrå. Oftast ringer Alice och säger god natt vid tretiden, ibland dyker hon upp hemma hos mig, oftast ganska onykter och faller omedelbart till sömns. Däcka skulle man väl egentligen kunna kalla det. Jag orkar inte längre och det är faktiskt svårt att hålla sig vaken efter elva på kvällen. Jag undrar ibland vad som verkligen hände och hur det faktiskt kan vara möjligt att jag är 47. Vad har jag egentligen gjort? Inte så mycket faktiskt, dagarna har blivit till månader, månaderna till år.

Flykten från Sverige smärtar fortfarande. Jag brukar kalla det emotionell exil, jag orkade helt enkelt inte vara kvar längre, men aldrig hade jag tänkt mig att drygt 20 år senare, skulle jag fortfarande befinna mig i exil. Jag saknar verkligen Sverige. Livet är fullt av överraskningar och om man alltid go with the flow får man helt enkelt acceptera att man befinner sig där man befinner sig.

Lunchen på Uva var tillända och vi vandrade 78e gatan västerut mot Central Park, denna fantastiska park, ett sant vattenhål. Vi skrattade och pratade om olika alternativa klänningar inför bröllopet om en månad. Uppe i Boston där en av Alice studievänninor skulle gifta sig. Bröllop är alltid kul, även om det förr eller senare skulle leda till frågan i Alice sinne, skulle jag kunna gifta mig med Fabian? Svaret skulle bli nej, det är jag väl medveten om. Åldern, min svenskhet, mitt sinnesfrånvaro. Så om man inte skall gifta sig och svära evig trohet, vad är då meningen med att vara tillsammans? Tidsfördriv? Frågan är som ett frö som lagts och det var början till slutet. Eller kanske slutet på början? Jag har slutat oroa mig, det är inte längre mitt val. Jag såg fram emot bröllopet, precis som jag såg fram emot att ta en lång härlig promenad med Alice i Central Park. Vi vandrade vidare, lyckliga i vår lilla temporära bubbla.